KRÖNIKA: ”Smalast vinner” på SVT är ”som att stirra rakt ner i avgrunden”

Vi har sett det förr. Size zero-eran, där det ultimata idealet var att försvinna. 90-talets catwalks där modellerna levde i svält för att passa in. Tjejtidningarna som predikade bantningstips. Kate Moss, som en gång sa: “Nothing tastes as good as skinny feels.”. På 00-talet var program som Top Model underhållning. Kvinnor blev bedömda efter sina ansikten, kroppar och gångstilar. Det var normaliserat. Det var vår verklighet. 

Sedan kom en ny era – den kurviga kroppen tog plats. Det var Kim Kardashian, det var fillers, det var bröst, höfter och midjor formade som timglas. Plötsligt var smalheten inte längre målet, men det betydde inte att pressen minskade. Tvärtom. Skönhetsoperationerna slog rekord, Instagram exploderade med redigerade bilder, och unga kvinnor la sig på operationsbordet under kniven i jakt på den perfekta kroppen. 

Och nu? Nu är vi tillbaka där vi började – fast värre. 

I SVT:s dokumentär ”Smalast vinner” får vi möta 17-åriga Elvira Videgren. Hon har vuxit upp med sociala medier, i en värld där hennes kropp aldrig fått vara bara en kropp. Den har varit en trend, ett objekt, en valuta. Hon beskriver hur hon en dag satt och åt chicken nuggets, men när hon samtidigt scrollade på TikTok och såg en video om viktnedgång, försvann hennes aptit. Fastän hon var hungrig, slutade hon äta. 

– Sociala medier har fan fuckat mig jävligt mycket asså, säger Elvira. 

Det är en mening som svider. Som är förtvivlad, rå och sann. Vi har gått från en era där vi hetsade för att få större rumpor till en era där vi hetsar för att göra oss själva mindre igen. Men den här gången är det inte längre bara ett skönhetsideal – det är en livsstil, en identitet. Att vara smalast är att ha värde. Och det alltid unga tjejer som betalar det högsta priset.

En trend som förstör liv

I dokumentären berättar Irena Pozar, chefredaktör för Veckorevyn, om hur idealen alltid funnits, men att vi nu ser en nivå av exponering som vi aldrig tidigare har upplevt. På 00-talet var det Top Model, dokusåpor och skvallertidningar. Idag räcker det med att vakna, ta upp mobilen och pang – du matas direkt med bilder och budskap om hur du borde se ut. En ny dag, en ny anledning att hata sin kropp.

Amanda Oxell, chef för samhällsförändring på Tjejzonen, beskriver hur skönhetsnormerna förändrats genom sociala medier. Under 10-talet såg vi en kort glimt av kroppspositivism, där fler kroppar fick ta plats. Men snart kapades rörelsen av personer som redan passade in i idealen. De som var normsmala, men lade ut bilder på sina "muffin tops" och kallade det radikalt. De som var vackra enligt normer, men fick bekräftelse för att våga visa sina celluliter. Det handlade aldrig om att riva ner idealen – det handlade om att paketera dem på ett nytt sätt.

Cassandra Klatzko, en av de tidiga kroppsaktivisterna på Instagram, beskriver hur hon insåg att rörelsen förlorade sitt syfte. Hur hon fick färre likes när hon postade bilder där hon var mer påklädd, hur hon började känna sig reducerad till en kropp. Till slut lämnade hon aktivismen – och genomgick senare en gastric bypass för att kunna orka vara förälder. Folk såg det som ett svek, men i verkligheten handlade det om överlevnad. 

För det är just det här som idealen gör. De krossar oss, tvingar oss att anpassa oss, och när vi inte längre orkar, lämnar de oss bakom sig. 

Att förlora sin kropp – och sin relevans

För Elvira blev den kurviga kroppen hennes biljett till popularitet i högstadiet. Hon hade en kropp som var trendig. Hon fick uppmärksamhet, följare, bekräftelse. Men när idealen skiftade, försvann allt. Hennes vänner, killarnas blickar, intresset. Hon beskriver det som att hon blev osynlig över en natt. Hennes kropp var inte längre trendig – och därmed var hon inte längre relevant. Det är en absurd sanning, men det är vår brutala verklighet.

Smalast vinner tar även upp pro-ana (pro-anorexi) som har letat sig tillbaka till sociala medier. På TikTok sprids bilder av svältande kroppar, inspiration till hur man kan hoppa över måltider och lurar hjärnan att glömma hunger. Lovisa Worge var en av de första som kritiserades hårt efter att ha lagt upp en bild på sin ryggrad. Fler följde efter, poserade med utstickande höftben, markerade revben och djupa inskärningar där fett en gång funnits. 

En gång i tiden var det forum i internets mörka vrår som spred den här typen av innehåll. Nu ligger det mitt i våra flöden, paketerat som mode.

Influencers väljer tystnad

Skaparna av dokumentären valde att höra av sig till elva influencers som kritiserats hårt för att sprida smalhets på sociala medier eller anklagats för att publicera pro-ana-bilder. Responsen blev att flera ville prata men inte på kamera, andra sa ja till att medverka för att sedan ångra sig. Andra hörde inte av sig alls och slutsatsen blev att ingen valde att medverka. Kanske för att de vet att de är en del av problemet. 

Det handlar inte längre om en enskild person, en enskild influencer eller en enskild trend. Det handlar om en industri. En utseendeekonomi där pengar tjänas på unga kvinnors självhat. Och i den ekonomin är det aldrig vi som vinner. 

Alla är vi offer för en industri som livnär sig på självhat – det gör mig förbannad

Att se ”Smalast vinner” var som att stirra rakt in i avgrunden. Det är en sak att veta att vi lever under en ständig press – en annan att förstå hur den systematiskt förstör oss. Vi är en generation som matas med budskap om att vi duger, samtidigt som vi straffas om vi inte passar in. Vi är fångade i en sjuk loop där vi förväntas älska oss själva, men också ständigt förbättra oss.

Jag insåg att jag också är en del av det här. Att jag också har scrollat för länge på TikTok, känt ångesten i bröstet, lagt ner gaffeln. Att vi alla, i större eller mindre utsträckning, är offer för en industri som livnär sig på vårt självhat. Och det gör mig förbannad.

Den här dokumentären är viktig för att den skär rakt igenom lögnen. Den visar vad vi egentligen kämpar mot – och det är inte vår egen kropp, utan ett system byggt på att vi aldrig får känna oss tillräckliga. Frågan är bara: hur många fler liv ska offras innan vi inser att vi måste slå oss fria? Irena Pozar säger det tydligt i dokumentären: 

– Den yttersta konsekvensen av anorexia är döden.

”Smalast vinner” finns nu att streama på SVT Play.